Min berättelse om ostkaka som hjälpmedel i småländsk export

 I början på åttiotalet reste jag ofta med franska inköpare i Småland och Västergötland för att besöka möbeltillverkare. Under dessa resor med nyfikna och matglada fransmän lärde jag mig mycket om mitt eget land och mitt eget landskap ( uppvuxen i Småland och har under mer än 40 år arbetat för småländska företag ). Som ett exempel: Jag lade märke till att de smuttade på snapsarna och analyserade smaken, ”ah, un petit peu de cummin” kunde de förtjust säga efter att ha läppjat på ett glas Skåne. De blev också chockade över att servitören på Gyllene Uttern kom in med hel HEL Vätterröding och placerade den mitt på bordet – för fransmän är denna typ av röding så exklusiv att det vore att jämföra med att servitören hade satt fram en balja med rysk kaviar. De var naturligtvis också förtjusta i älg, det gick alltid hem. Kakor, däremot, gick inte så bra. Lussekatter försökte jag sälja in som en delikatess, inför ett besök i december hos en fabrikör vars fru alltid serverade härliga småkakor till kaffet. Men Lussekatten tyckte de var alldeles för torr och intetsägande.

Så kom vi till en fabrik som drevs av ett mycket trevligt par och besöket gick bra, det blev provleveranser. På kvällen blev vi bjudna till deras hem och middagen var förlöpte mycket väl ända tills huvudrätten var uppäten. Då gick frun ut i köket och kom tillbaka med en förkrossad min: ”Jag är så ledsen, äppelpajen blev faktiskt vidbränd…så nu har vi ingen efterrätt…jag är verkligen ledsen”. Jag måste ha sett lite förskräckt ut, undermedvetet visste jag ju att ”mina” fransmän var riktiga gottegrisar (som jag) och alltid ville avrunda med efterrätt på middagarna, för hon försökte hjälpa upp situationen med att lite skamset viska att: ”Det enda jag har är lite gammal ostkaka i frysen, tror du verkligen att fransmännen gillar det?” (Hon lät så skamsen precis som om hon hade föreslagit havregrynsgröt till efterrätt, inte kan fransmännen gilla något så banalt som ostkaka)

Jag nickade, ja prova det, mest för min egen skull – jag är uppvuxen med ostkaka som söndagsefterrätt. Och hade inga förhoppningar att det skulle gå hem, fransmännen hade ju dissat Lussekatter så varför skulle de gilla ostkaka? Men det var ju i alla fall efterrätt och det var i alla fall något nytt för dem…

Efter en stund kom det alltså in en ångande varm uppvärmd ostkaka, vispgrädde och sylt. Jag iakttog fransmännen som tittade lite skeptiskt på något de aldrig sett förut, något som på håll såg ut som fransk potatisgratäng…hmm. Nåväl, så fort de hade tagit för sig, fört den mystiska ostmassan in i munnen och roterat den där en liten stund, så utbrast de mer eller mindre unisont: ”mmmm… délicieux”, ”Très bon”, ”Excellent” och frågade mig vad det var för något och vad det hette. ”Ostkaka” sa jag på långsam svenska. ”Ah, osskakà”, utbrast de och man såg hur de memorerade ordet på sina respektive mentala hårddiskar. Stor succé och fru i huset sken som en sol över alla stiliga fransmän som log mot henne.

Efter det frågade alltid fransmännen efter ”osskakà” vid svenska middagar. Blev alltid glada när det fanns och tydligt besvikna när det saknades. 

Claes Rosenberg

 

Vill du dela en berättelse eller ett minne om ostkaka skicka ett mail till info@ostkakansvanner.se